Dyamo

Epilog

2010-01-01T01:00:00.001+01:00

Det känns visserligen som att ingen läser här längre, men det är inte därför jag avslutar detta kapitel. Vi har nått ett nytt decennium och det är på många sätt en ny start för mig. Därför har jag joxat ihop ett nytt ställe för eftertänksamheter och nonsens. Ni hittar denna plats här, och ni är varmt välkomna.

Och vad denna bloggen beträffar; vila i frid.

Veckans låt

2009-12-31T17:18:00.005+01:00

Kent - December

December, har du några hjältar kvar?
Gott nytt år, mina tystlåtna läsare. Pussen.

Inför 2010

2009-12-29T19:28:00.001+01:00

"Craig Lynch hade nästan avtjänat ett sju år långt fängelsestraff för grov stöld när han rymde från den öppna anstalten i Suffolk. [...] I stället för att gömma sig sedan rymningen i september – hånar han polisen med bilder och ständiga uppdateringar på Facebook, skriver Daily Mail."

Åren går men dumheten består. Människan som helhet är en urblåst, egocentrisk och våldsam varelse. Det har sannerligen blivit lite bättre med alla århundraden, men vi ska inte glömma att andra världskriget puttrade på så sent som 1945. Det är praktiskt taget igår från ett historiskt perspektiv. Vi ska inte glömma att vi fortfarande fördelar våra resurser som självfixerade idioter när andra får svälta. Sedermera har vi världsledare som inte kan ta ett globalt klimatmöte på det allvar som tiden kräver. Urblåst. Vi sviker oss själva gång på gång och det går inte att försvara mänskligheten med vissa få eldsjälar som gör allt de kan. Det går att försvara dem, men inte oss. Vi är ett bristande system och vem vet om vi någonsin får koll på skiten. Kalla mig cynisk, men troligtvis inte. Jag vill inte låtsas för att kunna känna mig tillfreds i en bubbla av framblundade förhoppningar. Jag vill tänka kritiskt, realistiskt och dömande, för det förtjänar vi.

Sedan finns det förstås puckon som Craig där uppe, som bara är lite latjolajban-blåsta. Rymma när man snart blir frigiven? Vi gapar symboliskt, för vem är egentligen förvånad över detta när det finns folk som flår och plockar levande djur för att tjäna pengar?

Vi är vad vi är och 2010 ligger runt kröken. Ett globalt nyårslöfte hade suttit fint.

Veckans låt

2009-12-24T11:47:00.002+01:00

Bing Crosby - Mele Kalikimaka

Drunkna inte i tomtegröten, kids. :*

Pandorum

2009-12-23T16:18:00.000+01:00

Det är sällan en film får mig att sitta som på nålar. Den här var en certifierad nålfest. Jag har antagligen märken på röven. Hursomhelst, jag minns hur atmosfärisk Alien var (ÄR!) och hur den fick mig att tänka, tänka, tänka efteråt. När man inte lyckas släppa bilderna ur skallen, ni vet? Det är ju inte så att jag ligger sömnlös över Pandorum, men det är mycket för att jag är äldre idag. Faktum är att detta visade sig vara en riktigt kapabel scifi-skräckis, den mest kapabla jag sett på år och dar. Vi vaknar upp ur hypersömen (hypersleep, cling clong?) med Bower (Ben Foster) och hajar snart att vi befinner oss på en rymdfarkost, även om minnet är helt luddigt kring bakgrunden. Det är också lite väl mycket mysbelysning över läget och dörrarna ut vill inte fungera. Aha, tänker Bower, något är vajsing med strömmen. Samtidigt vaknar Payton (Dennis Quaid), lika luddig i luvan, och de båda klubbar på att reda ut den olycksbådande situationen. Hur olycksbådande läget egentligen är skulle ingen av oss kunna förutse så här tidigt, och jag kan givetvis inte börja strössla en massa spoilers över er. Men jag kan säga att Bower lyckas ta sig längre in i skeppet och får snart reda på att den enorma rymdfarkosten huserar det som återstår av mänskligheten. Hur detta utspelar sig och utvecklas är en grymt välkomponerad historia och har man bara minsta ådra för skräck, science fiction eller spänning överhuvudtaget - så borde man ge sig själv en försenad julklapp och se Pandorum.

Making Christmas

2009-12-23T01:59:00.000+01:00

- It's time to party!

När inget är gott nog

2009-12-22T14:47:00.003+01:00

Att skvallerpress är på kändisar och annat folk som blodtörstiga gamar är jag inte särskilt varmt inställd till. Men om något stinker värre än mediella manhunts så är det otrohet, särskilt den typ av svek man utför inom ett giftemål med barn inblandade. När cirkusen kring Tiger Woods drog igång tänkte jag inledningsvis, att för hillevitte, lämna människan ifred och låt dem deala med soppan själva. Sedan slog det mig hur äcklig man måste vara för att aldrig nöja sig. Jag menar, Woods har bergskedjor av cash, hans fru är vacker och de har producerat två barn som kunde fått exemplariska liv. Ändå skulle han ha mer. Han skulle ha det lilla extra, och han skulle uppenbarligen ha det bakom ryggen på sina närmaste.

Jag rättfärdigar inte skvallerpress nu, men ibland får man fan ta konsekvenserna. God jul Tiger Woods, ditt otrogna svin.

Wajt Krajstmas

2009-12-21T14:46:00.000+01:00

Man förstår att det blir den första vita julen på bra länge, när täcket ligger så nära THE DAY och snoret fryser till is då man stoppar skallen utanför dörren. Lovely!

Brüno

2009-12-20T01:55:00.001+01:00

Borat har stationerat sig på hyllan. Sacha Baron Cohens nya humorkalv är Brüno, den flamboyante österrikaren med enorma homovibbar och ambitioner att göra sig stor i landet av möjligheter. Cohens karaktärer har alltid haft en viss potential men alltid gjort övertramp eller alltför korta språng i fråga om kvalitet. Det är synd att produktionerna aldrig tycks kräma på tillräckligt för att rättfärdiga ett långfilmsformat. Brüno är ännu en tveksamt utförd långfilm och når bara en skrattvärdig höjd varje kvart eller så, vilket är katastrofalt med tanke på hur tunn storyn är. Den är såklart helt och hållet stöpt i syfte att föda garv men det är oerhört ojämnt, och bäst blir det när Cohen får driva skiten ur homofobiska amerikanare. Hade filmen varit späckad av underhållning i den klassen skulle jag tjoat succé! Nu är den däremot proppad med så mycket annat som inte kommer i närheten av homofobhumorns värde, och de 81 minuterna blir ganska tröga att ta sig igenom.

Veckans låt

2009-12-18T22:29:00.002+01:00

Lisa Hannigan - Personal Jesus

Jag älskar dig, kvinna.

James Bain är inte arg

2009-12-18T00:02:00.003+01:00

James Bain har suttit i fängelse sedan 1974 då han dömdes för att ha kidnappat en 9-årig pojke och våldtagit honom på ett fält i närheten. När pojken beskrev våldtäktsmannen för en morbror tyckte han att det lät som James Bain. Bain var då 19 och tidigare helt ostraffad. Trots att han suttit oskyldigt dömd i fängelse i 35 år säger han att han inte är arg.

Holy monkeytits. Inte arg efter 35 år? En annan hade ju stämt hela jävla landet på 100 miljarder. Ni är ett unikum, Herr Bain.

Årets julklappstips

2009-12-16T16:05:00.000+01:00

"Inga förnedrande eller sexistiska skämt, inga sexskämt över huvud taget. Ingen elakhet eller skämt som bygger på fördomar – allt det som svensk, brittisk och amerikansk ståupp numera ser som sin uppgift att utmana. Eddie Izzard har alltid gått den andra vägen, nonsensvägen, den engelska tradition som frodas hos Lewis Carolls ”Alice i underlandet” (1865) och Monty Python. Mycket kretsar kring djur, myggor som tittar på vampyrfilmer på dagarna medan de väntar på nattens ankomst; onda giraffer som äter mer från träden är de borde, så att de andra girafferna dör."

Betty Skawonius (artikel)
Dagens Nyheter

Onda giraffer! Jag var nära att beställa biljettos till denna mans uppenbarelse i Malmö under december. Izzard är som en gåva från... något... mycket roligt ställe. Som producerar... roliga människor. Och distribuerar dem. Vågar jag säga England och klubba på det? Han kör sitt race med nonsens och det är så befriande ödmjukt och roligt att komiker som Betnér borde skämmas i stålhättorna. Han är raka motsatsen till hela vågen av förolämpnings- och provokationshumor som sköljt över världen och inte minst Sverige med sina övertydliga exempel som Roast på Berns. Ett i övrigt också rejält äckligt program.

Så här kommer det, årets julklappstips. Har man en glad kis omkring sig som gärna stånkar ner sig av garv till ståupp - engelsktalad sådan - så är ULTIMATE EDDIE IZZARD COLLECTION (billigaste stället som google kunde erbjuda) en skänk från ovan. I denna box bor mannens sju shower, inklusive den nya "Stripped". Det är ju som en episk örfil av briljans, rakt över nunan.

That's all he was in the end

2009-12-15T17:22:00.002+01:00

Dave vet att man inte ska dissa rappare. Här får Bret och Jemaine veta vilka ödesdigra konsekvenser det kan ge.

UP

2009-12-13T21:31:00.001+01:00

UP bevisar återigen att Pixar är västvärldens Studio Ghibli. Jag kan personligen inte säga att den toppar WALL-E, men i det här fallet vågar jag påstå att det handlar om personlig smak. Upplägget i UP handlar om Carl Fredricksen som i rostig ålder ger sig ut på en extraordinär resa, efter att ha fått sitt kära hus att lyfta med tusentals heliumballonger. Jag låter bli att avslöja mer för att inte göra skrot av de fina detaljer kring hans liv och budskapen som filmen har att berätta själv. Men det är oerhört väl paketerat och när man inte ler och skrattar så tycker man att det är genuint sorgligt - det finns liksom ingen neautral plats i filmen och det är en grym prestation. Det var också ett rejält genidrag med jyckarna, och mer än så kan jag återigen inte säga. Se den helt enkelt, så här mycket hjärta får man inte gå miste om.

Veckans låt

2009-12-12T01:55:00.003+01:00

Calle Kristiansson - Rock and roll

Det bästa Idol krämat ur sig på bra jävla länge. BEEN A LONG TIME!

Flickan som lekte med elden

2009-12-11T00:14:00.004+01:00

Daniel Alfredsson tog över gaspedalen efter danske Niels Arden Oplev och fortsatte Milleniumsagan på duken. Med övertaganden som dessa kan man lätt befara det värsta men den andra filmatiseringen av Stieg Larssons romaner står faktiskt på stadiga ben. Man ska däremot inte sopa under mattan att Flickan som lekte med elden gör det på grund av en bräcklig uppsättning av kvalitet bland det svenska filmarkivet, och att den lider av vissa irriterande brister som lätt kunde undvikits. Fröken Salanders förflutna hinner ifatt henne denna gång och Mikael Blomkvist tar upp spåret på den manhunt som hon utsätts för. Nyqvist och Rapace är strängt åtskilda i filmen och detta kan utlösa alarm hos de som grott sig kära vid tanken om de två som radarpar, men jag vill påstå att filmen är så välkomponerad att den inte far illa vid pga seperationen. Jag tänker mig att det snarare stärker känslan inför tredje filmen. Jag gillar däremot inte att Paolo Roberto tvunget behövde lira sig själv och bli en fjantig svenskamerikansk actionhjälte mitt i hela smeten. Det är visserligen admirabelt att svensk film tar ett så djärvt steg att slänga in en stenhård standoff helt plötsligt, men det hade sett så mycket klassigare ut om de satte en fiktionell karaktär på denna uppgift. Vidare kan man diskutera den filmiska hållbarheten i visst kamerajobb och autenticiteten i någon dialog. Men i det stora hela ska man, precis som med första filmen, som svensk vara jävligt glad att sånt här produceras i vårt bananformade land. För det är fortfarande riktigt, riktigt bra.

Skräck-Musse

2009-12-10T16:17:00.005+01:00

Minns ni skräck-Lucian? Det har blivit Musses tur. Här i Malmö verkar de ha en fetisch för att skrämma skiten ur ungarna runt jul. "Kom iiin små baaarn, hä, hä, häää". Missa heller inte min asheta ankfot till höger i bild.

Fy FAN vad läskigt.

HOWEVER!

2009-12-08T22:08:00.002+01:00

Surrogates

2009-12-07T16:24:00.002+01:00

Willis ger sig inte med actionaffärerna. Här regisseras han av Jonathan Mostow, samma tomte som vanhelgade Terminatorsagan med tredje delen, 2003. Surrogates är en vattnig framtidsvision med vissa intressanta poänger. Willis hoppar in i skorna av Tom Greer, en snut i framtiden som saknar det äkta livet med sin hustru. Han och merparten av världens befolkning har tagit sig an surrogatrobotar att utföra deras arbeten medan de själva styr sin plåtniklas från tillpiffade tandläkarstolar i hemmets trygga vrå. Robotarna är förstås en kommersiell historia och har samma sinnen och funktioner man vanligtvis skulle ha, även om den mänskliga kroppen har handikapp. Ett större fokus ligger dock på deras perfekta utseenden och man kan köpa en surrogat långt mycket mer tvålfager än man själv. Det uppdagar sig förstås att surrogaterna blir ett beroende och motståndsrörelser börjar sätta pinnar i hjulen för de ansvariga. Intressant tema ändå, vill jag säga, särskilt med aspekterna kring utseendefixering och förlusten av den mänskliga kärnan. Däremot kan jag inte säga att det är särskilt minnesvärt genomfört. Willis springer omkring i sin unga surrogatform och ser ofta smetigt datoranimerad ut, och springandet i fråga om action är tyvärr inte särskilt kittlande. Surrogates vill vara en actionfilm men om den ställer sig bredvid Die Hard 4 så skiter dessa surrogater ned sig, den står sig inte ens mot I, Robot. Jag tror också att filmen hade mått bättre av en mörkare atmosfär, än den ljusa och konstlade som utgör miljön i filmen, trots att jag förstår valet. Synd på ett intressant koncept helt enkelt. Surrogates kunde blivit något riktigt bra.

Veckans låt

2009-12-05T13:57:00.000+01:00

The Veils - The Nowhere Man

Vackra elände till låt. Stråkar, bräcklig röst och allt.

Tomteförmedlingen

2009-12-01T19:50:00.004+01:00

- "Vi värderar inte tomtejobb som sämre eller bättre än något annat jobb, säger Christina Storm Wiklander, chef på Arbetsförmedlingen."

Men kära Christina, ta då på tomtedräkten själv och extraknäck i vinter.

Inglourious Basterds

2009-11-29T16:15:00.000+01:00

Tarantino har ett krypande sätt att göra en publik beroende av handlingens framsteg, och det roliga är att han aldrig låter sig färgas av normen som kommit att plåga filmskapandet borta i väst. De utdragna dialogscenerna, kapitelindelningen och den excentriska musiken har blivit hans signum och har man sett en rulle av Quentin så känner man till hans språk. Inglourious Basterds talar detta språk, och kommunicerar lika inbjudande som alltid. Det är ingen historisk skildring och det leks besinningslöst med kända porträtt. Det är tyvärr något man sällan ser, men jag förmodar att många filmskapare drar sig för att "ändra historien" i sina filmer just för att inte trampa någon på tårna. De "Basterds" som åsyftas på är en amerikansk-judisk soldatskara som trampar omkring i andra världskrigets ockupation av Frankrike. Ledda av den extravagante Tennessee-dialekten Aldo Raine (rutinsäker Pitt) har de siktet på att sätta skräck i Nazipacket genom pickadoller, slagträn och flinka skalperingar. Det uppdagar sig som alltid flera sidospår i Inglourious Basterds och en av dem leder till en situation där Aldo Raine och hans hänsynslösa ensemble får chansen att avsluta hela kriget. Våldet blir stundtals extremt visuellt och provocerande men jag känner ändå att vår långhakade regissör ger det mindre plats här. Samtidigt känns hans ultravåld bättre förankrat i en film som bygger på hat och hämnd. Det är således en ganska tung film och den första scenen biter sig fast hårt. Däremot är det ingen "The Pianist" och behöver heller inte vara, Tarantino bygger sina filmer helt efter egna klossar och blandar gärna färgerna ymnigt. Trots detta blir hans filmer både enhetliga och snygga. Inglourious Basterds är inget undantag.

Veckans låt

2009-11-28T13:43:00.001+01:00

The Qemists - S.W.A.G.

Men ja tack.

Konsten att parkera

2009-11-26T22:11:00.001+01:00

Det är inte ofta jag tar bilen på en runda i stan längre. Det behövs liksom inte och det blir ändå en sabla tortyr att hitta parkering. Däremot behöver jag bilen för längre resor. Allt brummande hit och dit har gjort mig till en ganska säker förare; säker på det ödmjuka sättet. Har man drattat ned in i sidoräcket på motorvägen en gång får man också en annan inställning till körandet. Men jag måste även påstå att jag är en vass tomte på att parkera, fickparkera främst. Jag kan verkligen trycka in plåtskrället var som helst. Det tar ju tid att vicka sig in, men jag gör't och folk undrar säkert hur det gick till, och vilken idiot som krämat in bilen så tight. Nå, det råder ingen NÅD i parkeringsdjungeln, bitches! Det är också roligt att se på folk som inte kan parkera överhuvudtaget.

Parking fail 1
Parking fail 2
Parking fail 3

KATASTROFPARK!

2009-11-24T17:55:00.004+01:00

Hur snuskigt ballt är inte detta? I den parken ska jag bo.

Scam-mailens paradis

2009-11-21T22:32:00.002+01:00

"hello med kärlek,
Jag Mirian, ensamstående aldrig gift, lång smal och rättvisa, som älskar sightseeing och läsning, visade jag din profil och blev intresserad av att veta att du mer för viktig diskussion, kan ni svara mig via min mail adress (mirianphilip @ yahoo. com) så att vi kommer att känna varandra mycket well.i kommer att skicka mina bilder senare.
Tack
Mirian.
mirianphilip@yahoo.com
.........................................................................
Hello With Love,
i am Mirian,single never married, tall slim,and fair,that loves sightseeing and reading,i viewed your profile and got interested in knowing you more for important discussion,could you please reply to me via my mail address (mirianphilip@yahoo.com) so that we will know each other very well.i will send my pics later.
Thanks
Mirian.
mirianphilip@yahoo.com"

Helgon.se är verkligen scam-mailens förlorade paradis. Min profilsida måste framstå helt urblåst om en homosapien med tangentbord under labbarna tror att jag köper denna skiten, trots att "Mirian" är rättvisan i en egen hög person. Vore jag ung och galen hade jag satt igång en scam-stafett igen. Vi kör en favorit i repris istället. :D

Felicia - en kärlekssaga 1
Felicia - en kärlekssaga 2
Felicia - en kärlekssaga 3
Felicia - en kärlekssaga 4
Felicia - en kärlekssaga 5
Felicia - en kärlekssaga 6

Veckans låt

2009-11-20T16:24:00.002+01:00

The Divine Comedy - Sweden

Är det inte både Danny Elfman och Kaizers Orchestra man hör!? Att guldet handlar om vårat banala land är ju bara grädden på moset.

Door marked pirate

2009-11-17T21:21:00.002+01:00

Jag har snart garvat mig halvt asfördärvad åt det här klippet på bloopers ur It's Always Sunny In Philadelphia, säsong 3. Det är något speciellt med att se andra skratta. Jag tror det går att likna vid att se på porr, eller är jag helt ute och vurpar? Sunny in Philly är en ganska ojämn serie som nu är uppe och stånkar på femte säsongen, men vissa avsnitt är helt prislösa. Det är en oförskämd, påträngande humor utan större intelligens, men den är så karismatiskt framförd av "the gang" att jag kan skratta som en kacklande höna emellanåt. Man bör ge den en chans eller två.

- "You see that door over there, the one marked "pirate"? You think a pirate lives in there?"

2012

2009-11-15T21:42:00.004+01:00

Är det någon människa på denna planet som både förstår och delar min domedagsfetisch, så är det ändå Roland Emmerich. Vid det här laget har karln idkat ond bråd död i filmer som Independence Day, Godzilla och Day After Tomorrow. Jag uppskattar alla dessa affärer just för att man får se hämningslös massförstörelse. Men det är också den enda anledningen. Emmerich har ingen vidare god hand med att införliva intressanta karaktärer och det blir således väldigt ytligt i de flesta rullar han regisserar. 2012 är verkligen inget undantag och det är nästan skamligt i detta fall, för han har i alla andra aspekter pusslat ihop den ultimata katastroffilmen. Jag kan ta i så pass att ge 2012 pokalen för mest visuellt hjärnutblåsande specialeffekter någonsin. Filmen är allvarligt talat löjligt snygg att vila ögonen på, även om "vila" är fel ord i sammanhanget. Efter en halvseg inledning tar det nämligen fart och man får inte vila förrän två timmar senare. Sällan har jag sett en så intensiv film och det i sig innebär ganska rejäla pluspoäng i min bok.

Den här gången ligger vi alla risigt till pga ett slags fenomen som får Jordens inre att öka i temperatur. Detta leder i sin tur till att jordskorpan blir instabil och börjar dansa lambada på världskartan. Det är alltså en total, global ödeläggelse. Ska man toppa det här måste någon spränga hela planeten i nästa film. Ni kan dock lita på att persongalleriet är stöpt efter gamla beprövade mallar. Här hittar vi såklart det skilda paret (John Cusack & Amanda Peet) som tillsammans med barn och annat sällskap tvingas fly ödeläggelsen i bilar och flygplan, alltid millimetrarna ifrån att bli mat åt jordskorpans gapande avgrunder. Det är verkligen inget stimulerande upplägg när det utförs så torrt och finessbefriat. Det finns inga gåshudskittlande hjälterepliker och knappt några lyckade komiska breathers. Den enda som lyckas framstå någorlunda intressant är Woody Harrelson. Kan man däremot koppla bort de ytliga karaktärerna och istället se till de ytliga effekterna - då har man en hel del underhållning att hämta. En liten förutsättning kan dock vara att global ödeläggelse gungar din båt, samt att det upplevs på bio. På en vanlig TV blir detta inte mycket värt.

Veckans låt

2009-11-13T19:12:00.000+01:00

Melody Gardot - Who will comfort me

JAG!

Farbror Blåljus VS Trottoarcyklarmaffian

2009-11-12T17:05:00.000+01:00

Jag rullade på nedlängs den folktomma trottoaren med min cykel. Strax före min destination stannar Farbror Blåljus med sin motorcykel på vägen och gapar att det är förbjudet att cykla på trottoaren. Jag blir såklart oerhört smickrad. Av alla 500+ som cyklar där varje dag blev jag slutligen utvald att få denna bittra befallning. Han lät verkligen trött. Trött på trafik. Trött på folk som inte vill ta den omständiga omvägen för att cykla superlagligt. Farbror Blåljus trötthet kanske sträcker sig så långt att den når ända till vägverket som inte har försett praktiska cykelrutter åt båda riktningar. Vem vet. Men ack, så kriminell som jag var idag har jag nog aldrig varit. Det var antagligen bara flax att han inte flög av hojen, sköt mig med en tazergun och tacklade mig till en våt fläck på murbruket. Trottoarcyklarmaffian måste trots allt tyglas. Skit i den professionella kriminaliteten - det är på trottoaren de stora grejerna händer!

Kvarterets pingla

2009-11-09T21:41:00.000+01:00

Det är ju inte helt märkligt att grannarna älskar henne.

Zombieland

2009-11-08T14:52:00.001+01:00

Zombieland gör skäl för sitt namn. Tar man den slafsigaste av zombierullar och parar den med en nöjespark så får man denna film, befriad från äkta allvar men ändå laddad med patroner som menar business i hagelgeväret. Vi har det traditionella upplägget av bege-sig-ut-på-ensam-fot för att hitta något zombiefritt paradis och-på-vägen-träffa-folk-och-bilda-ett-team. Det har fungerat förr och det fungerar här, men det går inte att skaka av sig känslan att man redan sett premissen. Den här gången är det mesiga enstöringen Columbus (funktionellt lirad av Jesse Eisenberg) som efter noggranna regler har överlevt de odödas käftar länge nog för att hitta osmittat sällskap. Bland annat i form av det twinkietrånande badasset Tallahassee (träffsäker Woody Harrelson) vars engagerade zombieslakt gör resan något lättare. Två tjejer blir också medlemmar i överlevnadsklubben och därifrån blir saker och ting mer komplicerade. Och ja, detta håller ihop i all sin lättsmälta splatterfyllning, men särskilt roligt blir det faktiskt inte. Största anledningen att dra på mungiporna gavs av Bill Murray, och som gästspel är det ganska illa för en film. Den borde också gjort sig något större, jag är inte mycket för triviala klimax. Samtidigt är det förstås subjektivt. Zombieland är däremot en lätt film att trycka i sig och många uppskattar den typen av underhållning. Sen ska det också poängteras att zombies alltid är zombies.

Veckans låt

2009-11-07T13:14:00.003+01:00

The Divine Comedy - Our Mutual Friend

Den här låten är för bra för att vara verklig och The Divine Comedy är för bra för att vara sant. Jag är helt tagen. Gråtfärdig tamejfan.

EDIT:
Och för all del, hör honom live.

Nycklar! För fäen!

2009-11-05T14:23:00.002+01:00

Är ni en av dem som låser ute sig själv med jämna mellanrum i livet? JAG ÄR EN AV DEM. Som imorse. Fackawank sa dörren när den slog igen, jag hade såklart asjävelbråttom till bussen för att komma till skolpraktiken i tid. I samma stund slog det mig att jag hade nycklarna på andra sidan. F-U-C-K. I andra fall har jag kunnat klättra in genom fönstret som en annan inbrottstomte, men denna gången hade jag sett till att stänga det riktigt ordentligt. När jag kom hem från skolpraktiken fick jag således bryta mig in på ett annat sätt. Jag tänker inte gå in på hur, men låt mig säga att det luktar Vicks Mentolsalva i hela trapphuset. Knäck den nöten!

På en av dagens bildlektioner var det pyssel så jag passade på att joxa ihop en ful påminnelseskylt. Jag hoppas att den är tillräckligt in my face för att få effekt i framtiden. Jag ska också fixa en extranyckel. Det kanske är på tiden efter 5 år...

Massage samurai

2009-11-04T16:08:00.000+01:00

- I'm not, I am, I'm not...

Ett ord om Idol

2009-10-30T22:59:00.002+01:00

Jag förstår faktiskt inte varför det undgått min uppmärksamhet. Visserligen har jag tänkt det flera gånger men ikväll slog blixten ned klart och tydligt. Det är så uppenbart att Sveriges småflickor har missbrukat telefonlinjerna gång på gång när alla dessa mysfagra pojkar i TV-tävlingen klarar sig helskinnade ur rävsaxen när de ställs mot överlägset kvinnligt motstånd. Idoltävlingen är korrumperad av blinda tonårshormoner, och det handlar inte om killar som sitter där och skrålar sin kärlek över favoriten. För nej, så ser inte verkligheten ut. Så har det generellt aldrig sett ut i några som helst idolsammanhang.

Veckans låt

2009-10-30T17:47:00.002+01:00

Ghinzu - Mirror Mirror

Muse + Franz Ferdinand = Ghinzu.
Mäktig musik är kärlek. Låt det bara skölja över er.

Ordbajseri-VM

2009-10-30T17:30:00.002+01:00

"En utställning - att ställa ut verk för allmänhetens bedömning - är i sig ett ambitiöst lockrop till uppmärksamhet. Man har något att demonstrera, man vill framföra ett budskap eller dela med sig av en upplevelse. Inom fenomenet utställning finns således en motivation redan insprängd och som åskådare bör man få känna tillit att bjudas på en exklusiv interaktion; en visuell händelse. Vidare har man också föredömligt gått till en sådan längd att innehållet åskådliggjorts på ett sätt som gör intrycken lättåtkomliga, tolkningsbara och framförallt lustfyllda, allt för att förtjusa och engagera publiken."

Wow. Denna form av hejdlöst ordbajseri har jag pysslat med på sistone. Det är ganska tidskrävande, men det verkar som att jag är klar nu. Bloggen lever igen!

Komiker söker fru

2009-10-29T16:41:00.005+01:00

Hahaha. Haha. HAHAHA. Ha. Haha.

Facts of life

2009-10-28T23:59:00.004+01:00

"Tråkigt nog är Hokus & Pokus på väg mot ett slut. Iallafall med sina regelbundna uppdateringar. Anledningen är att vår ständiga fiende tiden inte låter kreativiteten få den plats som krävs för att göra serien rättvisa. Hokus & Pokus hinns helt enkelt inte med, och lika tragiskt som det är sant tvingas man ibland att meddela sorgliga nyheter som detta.

Vid rapport #400 upphör således uppdateringarna. Ni förstår säkert problematiken, att fortsätta vore att kompromissa med våra härjande vänners kvalitet.

Men misströsta ej, kära lusläsare! Sajten kommer att finnas kvar som en paradis-ö i internethavet för alla er som älskar serien, och alla ni som råkar snubbla in och bilda en helt ny, episk bekantskap. Släng in ett hej i gästboken vetja!

Det går fortfarande jättefint att beställa böckerna och de levereras lika snabbt som alltid. Och vem vet, kanske blir det aktuellt med en comeback om läsarintresset håller i sig för den bittra katten och den korkade igelkotten. Vill du öka chanserna? Tipsa vänner, håll serien levande så ses vi igen!"

Så var det skrivet och upplagt. Det känns konstigt och kommer kännas ännu konstigare när sista strippen är uppe, inte minst med tanke på att det den sista form av kreativitet som lämnar mitt liv. Men det blir bäst så här, jag kommer framförallt kunna slappna av en stund. Hardcoreläsning och examinationer går inte väl ihop med att driva en webserie. Sorgliga facts of life.

Veckans låt

2009-10-24T17:43:00.002+02:00

Bo Kaspers Orkester - Dansa på min grav

Makalöst vacker låt. Och jag har inte blaawgat ut Kaspers tidigare?
Jag skäms ju.

Första bajskriget

2009-10-23T18:05:00.004+02:00

Tänk om alla var så här skönt liberala till bajs. Bajsa på golvet, kleta lite på väggarna, äsch vafan. Haha.

Mighty Boosh #9

2009-10-22T16:50:00.002+02:00

- Ha ha ha, so playful!

The Taking of Pelham 123

2009-10-21T16:40:00.001+02:00

Tony Scott har regisserat en rad filmer och långt bak hittar vi klenoder som Top Gun och framförallt True Romance i hans koffert. Han kan med andra ord få till hyfsade filmer och det bevisade han senast med Man on Fire där Denzel Washington hade voyeurkalas bakåt i tiden för att rädda en fager dam från den digra döden. Washington återvänder här och får sällskap av John Travolta i The Taking of Pelham 123, ett tågkapardrama som inte riktigt får igång min puls. Ryder (Travolta) och hans posse av beväpnade kompisar är envist inriktade på att få tio miljarder gröna för pendeltåget de just knipit, annars börjar de avrätta gisslan på löpande band. Detta budskap får tågkoordinatorn Walter Garber (Washington) ta emot på andra änden av luren och de två börjar snabbt utveckla en personlig kontakt över linjen. Det ena leder till det andra, bla bla och hela den grejen. Det är kul och skönt att se Washington skina i en så nedtonad roll i kontrast mot högprofilkaraktärer han vanligtvis får lira. Travolta gapar och svär så mycket han orkar och får väl fram budskapet där, men det känns knappast som att det ligger någon finess i manuset. Spänning försöker bli betonat men det blir aldrig riktigt en elektricitet värd att nämna, och action kan man glömma. Vill man ha kapardramor finns det hetare alternativ än den här medelmåttiga saken.

Veckans låt

2009-10-16T15:16:00.002+02:00

La Roux - Tigerlily

Denna kan inte ha undgått någon vid det här laget? Den får ändå rampljuset. Helt snille brille liksom.

Kvalitet före namn

2009-10-15T12:33:00.003+02:00

"De har symboliserat den svenska Melodifestivalen under 2000-talet. Nu rensar SVT:s nya taktik ut schlagervärldens låtskrivardemoner och superstjärnor.
– Juryn har fått strikta instruktioner att gå på låten och förbise artisten, säger Christer Björkman."

Jag blir fan mörkrädd. Har det inte varit så förut? Kvalitet före namn? Är det därför vi fått genomlida samma sargade kändisnyllen som framfört samma sargade låtar, år efter år? Holy fuck.

WC-plats

2009-10-14T16:29:00.003+02:00

Jag är nog kär... I henne, där. Hon som är rolig ovan. Mmm.

Ponyo on the Cliff

2009-10-14T00:41:00.004+02:00

Sagofarbrorn Hayao Miyazaki och hans begåvade uppbåd av trollande animatörer på studio Ghibli har till dags dato hunnit prestera en hel skottkärra av klassiker. Visst har många andra filmbolag kläckt samma bedrift genom åren men det finns en distinkt skillnad till Miyazakis favör. Filmerna som denna karl producerar behöver inte mogna till klassiker, de är redan klara att plockas till historieböckerna. De är helt enkelt så bra, så förtrollande slående att man omedelbart accepterar dem i såna hedrande strålkastarljus. Det är nästan obehagligt hur han ständigt lyckas nå hjärtat med spretiga fingrar och kittla en fnittrig och sorgfri. Disney har även dem tecknade klassiker i kofferten, och i all ära är vissa av dessa oerhört bra! Men deras kvalitet är ojämn mellan varven och ibland känns Disney kluvet och forcerat. De förlitar sig på sång och action för att trollbinda barn istället för att lita på barns förmåga att relatera till mänskliga känslor och trollbindas därigenom, på ett så mycket mer genuint och givande sätt.

Däri har vi också essensen i många av Miyazakis filmer,- känslorna, relationerna. Ironiskt nog, ska vi tillägga. Hans berättelser är självklart vildare än de vildaste drömmar man skulle våga ta sig an under eget täcke, men djupt där under alla sagolika inslag ser man att relationerna lyser, förtrollar och får en att bli lite förälskad i de karaktärer som porträtteras i film efter film efter film. Ponyo on the Cliff sluter sig helt enkelt till andra av mina favoriter som My Neighbor Totoro, Kiki's Delivery Service och Princess Mononoke.

Sosuke är en ung pojke som bor högt över havet på en klippa med sin mor. Pappan är belägen ute till havs på fiske och de två får ofta finna sig i att bara ha varandra som sällskap. En morgon ser Sosuke något märkligt i vattnet och trampar ned i plurret för att plocka upp en glasburk som en konstig varelse har fastnat i. Han misstar den för en guldfisk och bestämmer sig för att ta hand om "henne" under namnet Ponyo. Så i en grön hink får Ponyo följa med Sosuke och hans mamma till hennes jobb, där saker utvecklas och invecklas tills en förbluffad Sosuke plötsligt får höra Ponyo säga "Ponyo älskar Sosuke".

Mer bör inte sägas men det ska klarläggas att Ponyo on the Cliff är en utflykt som ger Ghiblistudion möjlighet att LÖPA AMOK med färger, form och fantasi. Vatten spelar en stor roll i filmen och det allena är strålande praktiskt och vackert genomfört. Sedermera gnistrar det om gräs, himmel, byggnader m.m. Egentligen inget ovanligt för en Ghiblifilm, men det känns som att animatörerna har mognat och kommit till nya klarheter i sin profession. Det är verkligen en osannolikt vacker HAND-animerad film som låter sig ligga kvar länge på näthinnan efter att den är slut. Ponyo är också mer strukturerad för barn i den yngre åldern, men som alltid är det så briljant och charmigt att vem som helst kan se det och smälta till en flinande pöl. Ingen får missa den här sagofesten. Snabbt bör jag tillägga att jag såg originalet med japanska röster. Jag vågar inte lova att dubben är i närheten så bra, trots namn som Cate Blanchett och Liam Neeson. Försök se den på japanska med undertexter om du har möjlighet.

Veckans låt

2009-10-10T17:08:00.001+02:00

The Veils - Lavinia

Mer The Veils! Mer mer mer!

VM i creepy

2009-10-09T16:48:00.003+02:00

Det är sällan jag drömmer mardrömmar så illa att de stör min sömn, jag sover tillräckligt dåligt ändå. Men inatt tog det hårt. Det jag upplevde halvt sovande och halvt vaken sände rysningar rakt genom benmärgen och även om jag upplevt övernaturliga känslor förut så blir man förstås, ja, ordagrant tagen på sängen i detta fall.

Det började med en dröm där jag var yngre och fortfarande huserade hos mamma och pappa, det var natt och jag låg vaken i min säng. Då uppstod ett surrande ljud och ett pulserande sken närmade sig utanför fönstret. I samma stund svepte ett UFO ned mellan träden på bakgården och jag sprang upp för att ballögt stirra på vidundret. Ganska mycket den klassiska bilden man kan ha av ett flygande tefat. Inget särskilt läskigt än så länge.

Jag nämnde det till mamma och hon kommenterade att UFO'n brukade hälsa på sådär. De gillade uppmärksamheten, tydligen. Alright. Helt plötsligt bytte drömmen form och jag var äldre i en lägenhet mitt i natten. Min mobil pep av ett sms som löd något i stil med "Vet du vilka vi är?". Så kom ännu ett sms, "Är vi välkomna hos dig?". Så kom ett tredje, "Nu kommer vi." ...Då fylldes hela lägenheten med ett starkt blått ljus och drömmen kom till sin ände när jag vaknade till.

Då, när jag låg där (i verkligheten?) och tänkte på drömmen inträffade något helt makabert. Plötsligt började mitt täcke sugas in tätt emot kroppen, som att jag var fast i en vakuumbildning. Jag kände fysiskt hur det spändes åt och jag fick svårare och svårare att röra mig. Det släppte dock lika snabbt som det började och kvar blev jag, klarvaken, stirrig och saftigt paranoid. Fy fan vilken läskig upplevelse. Jag är bara glad att drömmen inte handlade om demoner i stil med Exorcisten, för då hade jag nog haft men för livet nu. Istället blev det lite smålarvigt anknytet till utomjordingar och tjafs. Men god damn, det var tillräckligt för att få mig skärrad mitt i natten.

Hokus & Pokus... slutet?

2009-10-08T22:34:00.001+02:00

Ännu en vecka av torka på denna blogg och orsaken är en harmonisk lathet. Jag känner mig nästan obligerad att chilla så fort skolan lugnar ned sig minsta hekto. Det är så otroligt skönt att inte känna sig tvungen till något. Men jag får ändå påstå att det är global nyhetstorka. Eller är jag döv, blind och galen? Hur som helst, är det något konkret jag kan meddela nu så är det tråkigt nog... något tråkigt. Jag har länge haft i åtanke att lägga ned Hokus & Pokus. När studerandet trycker på som hårdast är det en oerhörd vägbula att behöva offra tid till två strippar i veckan som helst också ska hålla hög kvalitet. Det känns föga troligt att jag skulle orka med denna bedrift under kommande år. Men responsen på serien har också blivit sämre med tiden. Det går åt fel riktning helt enkelt, och jag vet inte om läsare tröttnat på konceptet eller om det är just kvaliteten. Böckerna säljer inte heller tillräckligt för att motivera mig. Oavsett finns det ingen anledning att fortsätta om läsarskaran blir alltför liten, och då serien inte verkar sprida sig som den borde lutar beslutet åt en kassering. Det är med sorg i mössan man tänker på det, men alla goda ting har sitt slut...? Inget är dock bestämt än och jag får se när och hur det isåfall avslutas. Ja. Det var det.

Veckans låt

2009-10-03T19:18:00.002+02:00

Ghinzu - The End Of The World

Ny skiva, och gud ja, vad bra de ÄR!

When the city'll burn
we'll be dancing in the flames

En notis om idol här. Ja, jag ser på skiten! :D Hur i ALLA universums logiska mönster kan musikkunnigt juryfolk välja att ge DETTA en till chans, och helt nonchalera det HÄR? Det är ju fan helt obegripligt.

Första praktikveckan

2009-10-01T19:16:00.002+02:00

På rar begäran tänkte jag inflika några ord om skolpraktiken som pågått denna vecka och kommer till ett abrupt slut imorgon, fredag. Det var ett stort rabalder om VFTn (verksamhetsförlagd tid) innan den centrala fältveckan drabbade alla nya lärarstudenter. Vem som hamnade var, vad man skulle utsättas för osv. Jag placerades i Åkarp på en grundskola för elever i årskurs 7 till 9. Jag såsade dit på måndagen och tog det som en dans. Jag tror att mina nerver har dött, jag blir så sällan nervös längre. Hursomhelst, efter sakliga introduktioner kolliderade min värld med handledarens och cirkusen var igång. Jag var inledningsvis det femte hjulet på hennes bildlektioner och andra skolfärgade sysslor men nu, senare i veckan har det blivit mer och mer assistans i undervisningen. De flesta elever är ganska hypade över att ha mig där, det ställs evigt återkommande frågor varav "är du bra på att rita" är den som strålar starkast. En del ska veta allt om mig. Var jag kommer ifrån, vilken musik jag häller in i öronen, varför jag valt denna inriktning etc. Det är rart. Vissa är så rara att man smälter. Jag har varit med en om del stökiga lektioner men inget avskräckande, och jag har kommit till insikten att kids will be kids. Deras energi kommer ut vid fel tillfällen ibland och då måste man hantera det. Men ja, det återstår att se hur jag själv kommer trolla tillbaks fokus i tjugo kacklande höns. Veckan har i alla fall flugit förbi och det sitter allt lite mersmak i magen. Att få forma egna lektioner vore hur grymt som helst. Så, efter fredagen har jag 24 veckor praktik kvar, på obestämda datum. Det kommer hända grejer.

EDIT: Något oväntat och oförberett höll jag i min första lektion idag (fredag). Det var handledarens idé och gällde färgcirkeln som jag hört henne gå igenom ett flertal gånger. Eleverna var sjuor i halvklass och makalöst frågvisa, fnittriga, högljudda, skärpta, oskärpta osv. Jag glömde gå igenom några saker men med tanke på omständigheten gick det ändå fint. Jag tror att kidsen gillade mig. Mustig känsla! Den sitter kvar ett tag.

Anakin Dasveder

2009-09-30T17:33:00.002+02:00

Upphängt i personalrummet på skolan där jag praktiserar. :D

- I am your... something, Luke!

Män som hatar kvinnor

2009-09-27T02:05:00.001+02:00

Filmen Män som hatar kvinnor är kärleksbarnet mellan en begåvad dansk regissör vid namn Niels Arden Oplev och en klipsk svensk författare som heter Stieg Larsson. Det bör inte råda några som helst tvivel om att grunden i denna cinematiska upplevelse har både djup och finess att servera. Innan jag öppnar porten till mina grävande åsikter ska jag poängtera att jag inte har läst boken, inte har i åtanke att läsa boken och heller inte bryr mig ett sprudlande piss om boken anses vara bättre i läsfanatiska kretsar. Böcker och film är inte samma typ av konst för att det ena ibland föds ur det andra. De individer som fortfarande envisas med att jämföra och kritisera filmer till deras böcker är estetiskt insnöade, artistiskt okunniga och inte minst oförskämda.

Den högt ansedda journalisten Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist) som inledningsvis döms till fängelse för förtal i ett ovidkommande rättsfall kontaktas strax efter domen av affärsmagnaten Henrik Vanger i berättelsens vagga. Straffet inträffar först om ett halvår så Blomkvist har tid att spendera. Vanger vill att Blomkvist ska rota reda på mördaren till Harriet Vanger, det kära barnbarnet till Henriks bror som spårlöst försvann för längesen, förmodad mördad, ett fall som idag blivit en gåta som i allmän befattning anses preskriberat av polismyndigheten. Blomkvist erbjuds ett saftigt arvode och tar sig an utmaningen, men han blir inte ensam i upptakten av undersökningen. Lisbeth Salander (Noomi Rapace), en ung och introvert hacker med ett turbulent förflutet intresserar sig för Blomkvists uppdrag genom en koppling från en viss uppdragsgivare. Salanders mentala hälsa är initiellt ifrågasatt och hon är tilldelad en förmyndare som har makt att skicka henne tillbaks till psykhemmet om hon inte gör exakt vad hans mörka sinne begär. Journalisten och hackerns vägar korsas framöver och bygger då upp den kriminalhistoria som utgör Män som hatar kvinnor.

Jag ska först skänka basen av allt ett uppskattande ord. Det känns svenskt men ändå så långt ifrån alla eländiga gamla polisfilmer som plågat svensk film genom våra moderna år. Här möter vi den omstormade Mikael Blomkvist som väntar på sitt galler när han åtar sig ett garnnystan av mord, olösta under 40 år. Jag kan tycka att skådisen Michael Nyqvist är något söndertuggad av svensk filmindustri men samtidigt är han förbannat lätt att ta till sig där på skärmen, oavsett vilka roller han lirar. Så låt gå. Om någon dock verkligen stjäl showen så är det Noomi Rapace. Rollen Lisbeth är en riktig jävla bedrift att sätta så klockrent och trovärdigt. Det luktar världsklass och Rapace bör se en strålande framtid som skådespelerska framför sig. Dessa två namn spelar också oerhört snyggt emot varandra och deras karaktärer är så grundligt formulerade att det blir ett nöje att tolka små nyanser i händelserna dem emellan. Jag kan knappt med tillräcklig rättvisa beskriva hur stimulerande och spännande deras relation blir, även om Blomkvist-karaktären framstår som en torr pinne i kontrast till den intelligenta ödessymfoni som utgör Salander.

Finns det då inget att piska hämningslöst i denna produktion? Jo, en viss aspekt av castingen. I den här typen av deckarfräsare vill man inte sitta helt spoilad till vad som komma skall genom tre fjärdedelar av filmen bara för att vissa nyckelfigurer nödvändigtvis behövde ha såna stjärnnamn. Jag försöker nu att inte att förstöra för någon mer som eventuellt har analyserande ögon i likhet med mina. Men jag har svårt att föreställa mig hur man inte skulle dra kopplingen på egen hand. Mördaren är alltid NÅGON i filmens karaktärsgalleri. Att då ringa in personen på nämnda sätt framstår helt makalöst korkat. Med detta sagt har jag inte mycket mer att tillägga, därmed blir också kritiken relativt tam. Män som hatar kvinnor är ett enastående exempel på att svensk film fortfarande kan prestera på ett plan som berör, även om det krävs danska regissörer och strålande förlagor.

Veckans låt

2009-09-25T21:31:00.002+02:00

Kashmir - Melpomene

Fantastiskt. She is around.

Växelspaken får konkurrens

2009-09-24T13:55:00.001+02:00

Kan man bli så makalöst sprängkåt i trafiken att det behövs en handtralla bakom ratten? Jag kan liksom inte sluta skratta.

"Nu avslöjas att han onanerade då olyckan inträffade. Och det var en syssla han fortsatte med under ett förhör med polisen."

Det råder ju ingen nåd på karln.

"Han har erkänt att han brustit i uppmärksamhet vid olyckan."

Hahahaha. Nähe? Blotta synen av lastbilar kommer att roa mig livet ut nu. Och freaka mig out litegrann. Man vill inte bli offer för en onanitrafikant.

Veckans låt

2009-09-19T13:48:00.004+02:00

...Och ett (längre än väntat) ord om musik. Jag får ofta höra att vissa låtar har underbar text och att de får tipsaren att smälta etc, så lägger jag mina öron på låten och hör bara karaktärslösa stycken utan melodiös struktur. Jag brukar kalla det att låten "maler på". Bra text i all ära, men när det handlar om musik vill jag dras med av det som utgör musik. Jag läser hellre skitbra dikter än lyssnar på skitbra texter i låtar som saknar en personlig melodi, för jag blir bara distraherad av låtens anonymitet.

Däremot menar jag inte att text i musik kan kvitta. Tvärtom har det en väsentlig betydelse men jag tycker inte att man ska acceptera karaktärslösa melodier bara för att texten råkar vara bra. Riktigt bra musiker gör talande texter OCH melodier, de kompromissar inte om saken. Och som allra bäst blir det när musiker vågar bygga sina låtar dramaturgiskt och rikta dem mot ett klimax. Det behöver inte handla om bomber och granater i slutet, men man hör tydligt att påbyggnaden trappas upp. Loney, Dear (Emil Svanängen) gör denna typ av musik. Det är hjärtligt, dramatiskt och strukturellt fylligt vilket leder till att förväntningarna på nästa låt gör det så mycket enklare att vilja utforska hela portfolion (Spotify).

Att nämna praktexempel för melodiös ambition är inte svårt. Vi har Kent, Placebo, Mika, Marit Bergman, The Killers, The Ark m.fl. Det tråkiga är att många forna band och artister som brukade kläcka helt underbart karaktäristisk musik idag haltar fram på gamla ångor och skriver musik som inte ens kommer i närheten av tidigare stordåd.

Loney, Dear - Everything Turns to You

Tragik på så många nivåer

2009-09-17T16:09:00.002+02:00

Det har varit svårt att undgå mediaexplosionen kring Anna Anka, svenska folkets nya och käraste hatobjekt. Hon är den mer fasansfulla delen av en trio Hollywoodfruar som dokumenteras på en viss kanal. Denna människa som vill bli en förebild för svenska kvinnor har bland annat klämt ur sig åsikter som dessa:

"Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet."

"Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen."

"I Sverige är det tillåtet att förfalla, bara man fångar en man. Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov."

För det första ska jag belysa hur kämpigt det är att ta henne på allvar. För visst är det svårt? Vore vi i början av april hade jag inte tvekat en sekund. För det andra är citat nummer tre ganska underhållande, då hon själv ser ut som ett sminkat skelett. Jag hade också blivit besatt av smycken om jag såg ut som henne. Fan, jag hade hängt testiklar runt halsen om det bara avledde blickar från ansiktet.

Det är ju dock så att skräcködlor med blingbling fortfarande är skräcködlor, men lever man för pengar lär man sig säkert också att köpa sig en bubbla där alla ens åsikter stämmer, oavsett hur världen ser ut på riktigt. Trots hennes bubbla kan jag däremot inte tro att människan är lycklig. Det känns inte rimligt att hon älskar sin Paul och att han älskar henne, särskilt då det sistnämnda. Såvida Paul Anka inte är Lucifer i egen hög person.

Det känns mer troligt att detta fasadäktenskap upprätthålls av livlösa principer för båda parternas offentliga fördel. Jag tror också att de båda helst låter bli att analysera det djupare värdet i "förhållandet", för det vore troligen jävligt riskabelt. Jag påstår inget, men som Skeletor... jag menar, som fröken Anka vinklar sina tankar mot förhållandet skulle det inte förvåna mig om det står en svindyr Chardonnay någonstans i huset, dedikerad åt Pauls eventuella bortgång.

Hela kvinnans galla kan betraktas här.

Du och jag, Larry

2009-09-14T17:43:00.001+02:00

Kvinnorna står i kö för oss.

Drag Me to Hell

2009-09-13T21:40:00.000+02:00

Minns ni skräckfesten Evil Dead som summerades till tre filmer genom åttiotalet och en bit in på nittio? Sam Raimi heter regissören som utsatte Bruce Campbell för oförskämda demoner och andra långt ifrån vegetariska sattyg från helvetets mindre fina kvarter. Rullarna klassificeras som B-skräck idag men jag vill påstå att meningarna går isär. Med Evil Dead hade Raimi ett extremt särpräglat sätt att bygga skräck; med en pumpande komedipanik som på sina ställen blev oerhört njutbar på ett hysteriskt sätt. Senare blev det Raimi som tog tag i Spindelmannen-karusellen och gjorde tre riktigt hyfsade filmer med den blåröda trikåtomten. Raimi kan om han vill, även om extrem finess är ett ess som saknas i hans rockärm till dags dato.

Med detta i åtanke känns det ganska obegripligt att han misslyckas så fatalt med Drag Me to Hell. Den bygger vidare på komediskräcken som präglade hans äldre filmer, men nu är det som att han glömt eller fullkomligt underskattar relevansen av skådespelarprestationer. Bruce Campbell gav 200% till rollen som Ash och det var mycket därför man verkligen satt och myste när han utlyste krig mot Fan och hans moster. I Drag Me to Hell spelar huvudbönan Alison Lohman så opersonligt och inlevelselöst att jag himlade i taket mellan varven. Vissa av bikaraktärerna är som plockade från gatan och kan inte ens prestera minsta replik utan att låta som en skolfilm. B-känsla i all ära, men så dåligt får det inte bli. Skräckmässigt är den okej till och från, jag skrattade faktiskt roat när de värre obsceniteterna fläskade på. Det var dock för lite av den varan och kontentan blir att filmen känns ojämn. Handlingen är i princip att Christine Brown (Lohman) jobbar på en bank och lånar ut dinero till folk, men nekar en läskig gammal gumma förlängning på sitt lån. Då blir gumman ganska sned och slänger en förbannelse över Christine som nu har tre dagar av demoniska trakasserier att se fram emot innan något stort och onekligen farligt kommer och hämtar hennes själ hem till sig. Och inte för en kopp kaffe. Premissen håller men kan inte rädda en film som bönar och ber om bättre skådisar, mer skräck och mer adrenalin. Vad fan hände, Raimi?

Veckans låt

2009-09-12T11:00:00.002+02:00

Melody Gardot - Your Heart is as Black as Night

Löjligt skön. Helt absurt.

DOM MASKAR! solstol

2009-09-09T22:50:00.001+02:00

Zlatan pallar inte med spelare som maskar, säger han. Är inte hela Zlatans spelsätt uppbyggt av maskande? Han står ju bara där uppe och inväntar bollar och luften går ur honom så fort bollen är en benlängd ifrån. Jag menar, killen är tillräckligt fisförnäm att inte ens jaga en förlorad boll. Jaja. Bara en tanke.

Det skrivs försabla lite här, som ni kanske märkt. Jag har legendariska mängder kurslitteratur att lapa i mig och hela lärarutbildningens allvar har satt sina krävande klor i mig. Det är samtidigt stimulerande och utmanande så jag biter tag i det utan större klagomål. Det tråkiga är väl att mitt forna internetslöande biter i det sura äpplet istället. Ack och ve, mitt kära internetslö. Ses vi någonsin åter? Det är Barn och Ungdomspsykologi på tapeten inför delexamination 1 på första kursen. Tunga grejer. Jao! Pussen.

Veckans låt

2009-09-04T11:18:00.000+02:00

The Veils - The Leavers Dance

Free hugs! Fan vad klockrent.

Kaffefrågan

2009-09-03T09:25:00.000+02:00

Det ska ju prompt poängteras att jag inte vet ett flygande skaft om kaffe och dess trolska värld. Jag vet bara att det är gott, och jag har låtit bli att dricka i alla år för att det gjort mig så aptrött när effekten avtagit. Jag har dessutom blivit mosig och varm. Det är inte min grej! Nu dock, med skolstart och tidiga mornar har jag bestämt mig för att ge kaffet en andra chans. Kruxet är bara att jag inte gärna dricker varmt kaffe så jag riktar in mig på iskaffe istället. Det är typen man bara rör ned i kall mjölk/vatten och smakar helt okej. Jag frågar mig dock om koffeinhalten är likvärdig den i vanlig kaffe? Ni som vet allt. Jag kände knappt en effekt efter ett glas av detta.

Tim testar T.E.N.S

2009-09-02T17:47:00.002+02:00

Det här klippet spred sig som en löpeld bland mina homies online och det vore kriminellt att inte fläska ut det på blaaagen. Jag skrattar åt detta varje sabla gång. Det failar bara inte.

- Oj oj oj!

District 9

2009-09-01T19:43:00.002+02:00

Det är alltid en skön behållning i filmer som inte utformas efter mallen, egentligen oavsett om de är mästerverk eller långt ifrån. Man vill ändå belöna kreativa filmer med det fina ordet. District 9 är en frisk fläkt i science fiction-genren på det sättet att man som åskådare dras in mycket djupare genom den mustiga dokumentäreffekt som handlingen monteras med. Det blir en makalös kraft i karaktärerna förutsatt då att skådespelarna har koll på den typen av prestationer, och jag måste ge Sharlto Copley en kalashyllning för sin komplexa centralroll Wikus Van De Merwe. Man behåller en intim närhet till hans alla quirks, nerver och stormande känslor filmen igenom och man låter sig förr eller senare bli berörd. För att ta upp handlingen kan jag inte förgrena det mycket utan att förstöra. I princip är det vårat uppenbara upplägg med en utomjordisk ras, strandsatt på jorden, och människors moraliska dilemman kring detta. Det kan låta torrt men tro mig, den här filmen bjuder på mer wham, mer bam och mer extravaganta specialeffekter än de flesta actionflicks orkar leverera. Hastigheten är också svindlande trots den dokumentariska färgläggningen. Det är sant att många frågor uppstår mot slutet av filmen, saker som den själv låter bli att förklara, men detta hjärntugg kan lika gärna upplevas positivt. Törstar man efter något annorlunda och intensivt som högst möjligen kan så ett frö i bröstet, så är District 9 antagligen rätt film för jobbet.

Veckans låt

2009-08-29T03:57:00.001+02:00

Madeleine Peyroux - The Summer Wind

Sommaren dör strax, darlins. Värmen ligger kvar som en filt pålagd efter midnatt och bortglömd under sömn. Den finns där när vi vaknar men känns inte naturlig, så vi lyfter den av oss. Det var den tiden, helt enkelt. Tills vi ses igen, sommarvinden.

JAG JAAAG JAAAAAAAG-jubileum

2009-08-28T15:24:00.000+02:00

"Nu vill Pernilla Wahlgren kröna karriären. Efter 30 år som artist firar hon med en stor show om sig själv."

Hur fel låter inte detta? Jag menar över huvudtaget. Pernilla Wahlgren må vara en ruggig fågelskrämma som sålt själen till den värsta sortens TV-reklam, men bara tanken på att fläska på så här slår en hel drös egocentriska rekord. Det vore ju lika äckligt, men ändå en helt annan sak om några andra hade tagit initiativet ÅT henne. Dock är det nu NILLA som går ut i media och sjunger "JAG JAAAG JAAAAAAAG". Usch och tvi!

I always get what I want...

2009-08-27T21:49:00.000+02:00

Kan. INTE. Sluta. Garva.
0:20!... 1:29!... 2:03!... 2:16!... 2:27!

The Hangover

2009-08-27T14:20:00.003+02:00

Jag fick tveksamma vibbar av The Hangover direkt från reklamen. Ett gäng karlar som åker till Las Vegas, super skallarna av sig och tappar bort sin kompis som ska gifta sig nästa dag. Den trashade lyxsviten de vaknar upp i har till råga på allt en tiger i badrummet. Varför skulle jag finna detta roligt, tänkte jag. Senare såg jag att filmen lyckats skramla ihop över 8 (WOWZA!) i rating på IMDB. Det kändes sataniskt besynnerligt och jag tvingades således ta tjuren vid hornen. Dessvärre förblir ratingen sataniskt besynnerlig för detta underhöll mig tämligen lite. Den har en oslipad humorform som dalar upp och ner för att nästan bli obefintlig mot slutet. Vissa saker är värda höjda mungipor och många av dem är karaktären Alan Garners förtjänst, tacksamt lirad av Zach Galifianakis som porträtterar mänsklig tröghet på ett fräscht sätt. Men The Hangover har också en realistisk form av ångest inbakad och jag fann personligen att den inkräktade på tjohoo-känslan i både komedin och hastigheten på filmen. Nåväl, vill man se en kaotisk partyfilm med skrik, gap, borttappade tänder, vänner och en fnissig Mike Tyson så finns det mycket värre rullar att snubbla över. Men det finns sannerligen också mycket roligare filmer att kittla hjärnan med.

VIP, bitches!

2009-08-25T13:31:00.002+02:00

(Haha. Hahaha. Ha.)

The Boat That Rocked

2009-08-23T15:43:00.004+02:00

Runt 60-70-talet var radiosänd rock och pop inte särskilt uppskattad av myndigheter. Det var snusk! Depraverande propaganda för de unga och något som behövde stoppas i ljuset av hur populärt det blivit. Därför uppstod det illegal radio, som i detta fallet sänt från båtar ute i det stora blå plurret. The Boat That Rocked är lite löst baserad på en skuta vid namn Mi Amigo som stred för musiken och sände rocken hem till alla som ville tillägna örat. Piratradio var överlag en extrem succé och motstreds med lagändringar och jakt. Verkligheten var sannerligen inte så finputsad och jolly som denna film porträtterar, även om den tar upp dessa bitar på sitt sätt.

Men, jag är glad att The Boat That Rocked är en feel good-movie och inte en rentvålad verklighetsskildring. Det står klart att filmen vill hylla musik, kort och gott, och den fullföljer det helt enastående och lyckas bjuda på många skratt längs vägen och en skön känsla infinner sig när allt är slut. Den är uppbyggd med ett litet nätverk av delhandlingar per karaktär, trådar som egentligen är ganska poänglösa men ändå spelas ut så charmigt och självdistanserat att man uppskattar det. Det cirkulerar kring den smått tafatta Carl som fått sulan av sin skola för att ha rökt diverse substanser och nu skickats ut till piratradioskutan Radio Rock av sin mamma som har en släkting ombord. Där är det meningen att Carl ska få i sig lite sunda värderingar, men som Carls gudfar Quentin (en skitbra Bill Nighy) säger om saken; "A spectacular mistake". Med tanke på att de DJ's ombord inte är helt föredömliga. Det handlar just också om dessa och håller sig bara till att porträttera deras alla quirks, rutiner, personligheter och relationer till varandra. Filmen är oförskämt lång med sina 135 minuter och ett upplägg som detta kan låta jävligt läskigt. Visst känns den lång men allt håller verkligen ihop tack vare strålande prestationer och legendarisk musik. The Boat That Rocked är en lekfull film,- väldigt lätt på ögonen, öronen och hjärtat.

Veckans låt

2009-08-22T18:28:00.000+02:00

Alexander Rybak - Song From A Secret Garden

Jag hade inga större förväntningar på Rybaks platta efter spådomsvinsten. Jag hade bara svårt att föreställa mig hans musik BLAND musik. I riktiga livet. Det är svårt att förklara men hans framjäktade skiva Fairytales (Spotify) bekräftar detta litegrann. Däremot är plattan inte dålig! Verkligen inte, han har ett slags gung i sina låtar som är oerhört medryckande. Lyssna bara på "Kiss and Tell". Ironiskt dock att jag föll så hårt för Song From A Secret Garden, helt smäktande och sånglös. Den är tamejfan helt vrålvacker. Synd bara att han snott den, meeen skitsamma.

Epic fail

2009-08-19T20:10:00.002+02:00

Fniss.

Festival- och skolsurr

2009-08-17T19:55:00.010+02:00

Det har inte framgått här att Malmöfestivalen är på full fräs. Det är den! Jag saknar dock en hel del önskade namn på scenerna, men det tages vad som haves. Jag har egentligen bara sett Anna Ternheim hittills, men även om jag inte lyssnar på henne sådär prompt religiöst var hon ganska reko. Bra liveversion av What have I done. Bra bra. Salem kör ikväll med Malmö symfoniorkester. Det låter ju inte helt fel, men så pissar det ner från himlen. Får se hur jag gör.

Det har säkert heller inte framgått att jag är antagen till bildlärarutbildningen på Malmö högskola. Det är jag! Jag trampade runt där idag under öppet hus och kollade läget. Byggnaden för lärarutbildningar är typ större än Malmö i sig och utsikterna är sådär härligt paniksvindelmysiga.

Anna har hes röst. Nom nom. Saftig scen på köpet!	Lärarskolan. Arkitekten saknade uppenbarligen linjal.
Holy shitballs...	Holy shitballs x2.

Veckans låt

2009-08-15T16:34:00.000+02:00

Timo Räisänen - Drive Dead Slow

MAGISK cover. Fan Timo, du äger ju folk.
Men fullskalig cred till Hotnights för en grym låt.

Galne hattmakaren!

2009-08-15T04:37:00.006+02:00

Mighty Boosh #8

2009-08-13T18:18:00.001+02:00

Modeblogg-varning! Jag köpte en hatt idag. En såndär fräsig Sinatrahatt som sitter likt en dröm på min tärda kokosnöt. Det ser faktiskt helt okej ut och så länge det inte steker på med hundra grader celsius eller blåser som en maddüfackür går det faktiskt att ha den på sig. Jag må inte vara lika extravagant som Vince här ovan, och inte fullt lika torr som Howard. Men någonstans emellan har man råd att hamna. Bild.. på spektaklet... kanske kommer. En dag.

Antikamp mot giftpinnar

2009-08-12T22:00:00.000+02:00

Beslutet att trycka skräckbilder på ciggpaketen framstår oerhört osmakligt och korkat genomfört. Om det nu verkligen blir de bilder som AB presenterar. Missförstå mig rätt nu, jag avskyr rökning. Jag hatar stanken, jag hatar oset. Skiten tränger in och fastnar överallt och mitt muterat kvicka luktsinne känner när en giftpinne tänts, likt en haj sniffar till sig bloddroppar kilometern bort. Röker grannen på balkongen måste jag stänga fönstret, röker folk ute i närheten vill jag alltid flytta mig, eller försöker att andas mer sparsamt så att giftet inte känns så påtagligt. Det kan låta jävligt larvigt men i denna grad påverkas jag av passiv rökning. Det kan mycket väl bero på att jag utsattes för det genom hela barndomen, dag ut och dag in. Där började alla mönster. Men för att återgå till poängen; bilder på bebisar med cigg i munnen? Sönderköttade munnar? Varför inte bara förbjuda tobaksrökning helt och hållet när överdrivna bilder som dessa tillåts hamna på paketen? På sin höjd kommer bilderna avskräcka några få unga människor som just är på väg in i kompisrökandet, resten VILL inte sluta eller klarar helt enkelt inte av det. För vissa blir väl bilderna bara en sporre att fortsätta med giftet. Den mänskliga trotsgenen sätter i kraft. Det hela känns hur som helst oerhört skumt. Ciggen tillåts utan minsta tvivel men det ödslas tid och pengar på extrema metoder för att få ner försäljningen. En mer hopplös kamp är sällan skådad.

Veckans låt

2009-08-08T19:35:00.000+02:00

The Veils - Calliope

The Veils. Hetaste tipset i stan, kids.

Smilmail

2009-08-08T03:19:00.001+02:00

Det är ju härligt när spammail blir så absurt att man föder ett leende per ren automatik. Den bästa sortens reklam. Smilmail! Lucile Hilda undrar om min penis är liten och vill veta exakt hur liten den eventuellt är. Hon har dessutom en tvättäkta doktor i kölvattnet, redo att bekräfta hur mycket större min penis kan bli om jag satsar på det preparat/metod mailet garanterat sjunger om. EN DOKTOR! Min penis och jag ska sova på saken.

Snela snela

2009-08-05T20:21:00.003+02:00

Jelp Frida att leta snela. Snela snela.

Veckans låt

2009-08-01T14:55:00.000+02:00

Florence and the Machine - Cosmic Love

Jag försökte hitta en bra liveversion men ingen gjorde den rättvisa. Det är synd för en så pampig låt. Jag får Björkvibbar. Mäktig mäktig.

Tack till Sophia!

Windows 7

2009-07-31T19:02:00.001+02:00

Jag har sedan tidigt igår joxat och mekat med en installation av Windows 7. Egentligen är det makabert hur roligt det kan bli när något krånglar och man sen får strida likt en gladiator för att ställa saker tillrätta. Men jag ska påpeka att inga problem varit orsakade av Windows 7 i sig, det är tvärtom ett helt underbart operativsystem och jag kan inte begripa hur jag orkat stå ut med tidigare versioner. Så är det när man inte vet bättre. Hursomhelst är jag nu oerhört nöjd. Och de gadgets man kan sätta på skrivbordet är fantastiskt praktiska! Väderprognos, RADIO med ALLA stationer, TV-tablå m.fl. Windows 7 finns att ladda hem gratis för en testperiod och är sjukt värd upplevelsen,- datorn flyger fram och man har alltid RAM-minne över, trots att allting glänser och animeras mjukt som ett sagoslott av vingummi. För en gångs skull är Microsoft värd en liten applåd.

Elias, 4

2009-07-28T21:14:00.020+02:00

Barnkalas är grejer! Drycker flödar, människor skålar, vrålar och kastar sig tvärs över rummet i taklamporna. Min systerson Elias fyllde fyra häromsöndagen och festen var ett faktum.

Han ägde ljusen!	...och Zorro ägde tårtan.
Spänningen var olidlig...	Och för denna kokosnötgummigrej vart han så glad att han blev albino.

Vi är stjärnstoft

2009-07-28T02:12:00.000+02:00

"All the elements except hydrogen and helium have been manufactured by nuclear reactions in the interiors of stars. This includes the elements carbon, oxygen, and nitrogen that are critical for life. Massive stars (several times larger than the Sun) go though their life-cycle relatively quickly, building the elements and then exploding to eject the elements back into space. Much of this ejecta is in the form of microscopic grains that astronomers call "dust". Since the elements were formed in the interior of stars, we often call this "star dust". The Earth and everything on it, including the oceans, atmosphere, and life itself, are composed largely of material that was once stardust, and later incorporated into the solar system as it formed."

David Morrison
NAI Senior Scientist
May 8, 2006

Länken.

Existens är vackert.

Veckans låt

2009-07-24T14:00:00.000+02:00

The Rat Pack - Beautiful Things

Beautiful days of sun-kissed showers
Beautiful sea-kissed breeze
Beautiful nights of moon-kissed hours
Beautiful dreams like these

Our lives tick by like pendulum swings
Delicate things, butterfly wings
Life is full of beautiful things
Beautiful people, too
Beautiful people like you

Håll till godo i sommar, era snygga fuckers. :*

Outlander

2009-07-23T14:11:00.002+02:00

Det är inte märkligt om Outlander passerat ens vetskap likt en ninja i filmindustrins mörker eftersom den bara fick en begränsad release och behandlades ganska orättvist kyligt. Jag kan inte lovorda den över naveln men det vore att ljuga om jag inte sa att den har sina glänsande stunder. Det känns som en film värdig en full biorelease och det är synd att den inte fick större uppmärksamhet. I kort så är det rymdresenären Kainan (nej, inte Christian Bale trots likheten på planschen) som kraschlandar på jorden, närmare bestämt i Norge under vikingatiden och med sig på skeppet har han fripassageraren Moorwen, en monstruös varelse från hans hemtrakter, far far away. Det blir nu Kainans uppgift tillsammans med en bunt vikingar och deras primitiva arsenal att stoppa besten innan de alla blir uppmumsade med splatter och vikingavrål. Skådespelet håller för det mesta en fräsch nivå även om det knakar här och där, miljöerna är trovärdiga och effekterna i klass med det som kan väntas av en storfilm idag. Monstret Moorwen är dock en ganska skamlös kopia på Gigers Alien och själva grundploten är i princip Beowulf all over again, men Outlander är faktiskt såpass snidad i kanterna att den kommer undan med dessa stölder. Den lyckas dessutom att i grytan stånka ner en portion science fiction som ser riktigt okej ut och ger filmen en personlig udd eftersom den i övrigt utspelar sig i en dominant fornhistorisk miljö. Sen har vi förstås bismaker som att filmen försöker vara putslustig på ett felande sätt eller att vissa bifigurer känns helt bakom flötet och opersonliga. En del scener gränsar till absurdum när logiken försöker få plats och man kan också fråga sig varför vikingarna i Norge pratar irländska/skotska när de heter Björn och Gunnar osv. Saknar man monsterslakt är detta hursomhelst värt en titt.

Blödiga kungar

2009-07-22T23:03:00.004+02:00

Att hunden skulle vara människans bästa polare är diskutabelt. Jag tror att de allra flesta vilda djur kan få en makalös koppling till sina surrogatföräldrar och jag blir helt svettig i linningen av lycka när jag ser exempel på detta. Klippet på lejonet Christian som återförenas med sina människopappor har säkert flimrat upp på era näthinnor redan så jag lägger upp den här pärlan istället.

Djurens konung kan det här med villkorslös kärlek.

Orättfärdigat buhu

2009-07-21T21:22:00.000+02:00

"Den svenska polisfilmen om Johan Falk är chanslös mot amerikanska storfilmer på bio. Nu rasar regissören Anders Nilsson mot SF – och menar att det är de som dödat hans film.
– De lovar amerikanska filmer att de ska få gå på stora salonger, vi svenska får inte samma chans, säger han."

Snälla herr Nilsson, om du och regissörer efter din like slutade spotta ur er förlegade polisfilmer på löpande band, så hade kanske Svensson återfått intresset för nationell film. Komedi, renodlat drama, rysare, skräck, romantik. Vad som helst utom ännu en stinkande snutrulle. Visa lite innovation, för fan.

Veckans låt

2009-07-17T22:54:00.002+02:00

Flight of the Conchords - Carol Brown

- Shut up girlfriends from the past!
Återigen. De är genier.

Saker jag tar mig för

2009-07-17T03:32:00.002+02:00

Det här fotot kan framstå wacko. Det ni ser är min laptop upphöjd och diagonalt placerad med hjälp av legobyggen och tejprullar (under). Normalt, hemma i Malmö har jag min dockningsstation till detta arbete men här hos föräldrarna får man improvisera grovt. Men det fungerar och skärmen hamnar på en behaglig höjd medan det lösa tangentbordet, som är bortplockat för fotots skull, får plats på skrivbordet. Lego är jävligt praktiskt! Man kan stöpa det efter alla behag och använda i vardagen. Det må se dagis ut, men holy assmonkey vad funktionellt.

Mighty Boosh #7

2009-07-15T22:27:00.001+02:00

- Punch me in the... tits.

Rage against the machine

2009-07-14T04:21:00.001+02:00

Jag säger bara, köp aldrig en Phillips MC-70 Mikrostereo hur begagnat och billigt ni än erbjuds få den för. Den har okej ljud med WOOX bas och blah blah, men CD-växlaren lägger till slut av och inleder en OÄNDLIG loop med ett högt klickande ljud. Den skiten rullar på även om man stänger av maskinen. Helt makabert besynnerligt! Idag när klickandet kom tillbaks efter ett kort uppehåll greppade jag hunden och bara ägde skiten. Fan vad jag bände, bröt och klonkade där inne i luckan, tills att slädfan kom ut och slutade väsnas. Eftersom jag bara har stereon till att strömma musik från datorn tjänade jag säkert tusen spänn här. Fuckin' aye!

"En McAssbeating med pommes tack"

2009-07-13T11:37:00.003+02:00

"Beställde burgare – slogs ner av kassör.
Två anställda på McDonalds misshandlar en man och knäcker näsbenet på honom."

Vilken burgare beställde han? En McAssbeating? Med pommes? Njaa lilla Aftonbladet, det här känns mer som ett äkta Seven moment. Men klicka för den heliga apans namn INTE på länken om ni inte sett filmen Seven. Vad jag menar är att denna snubben lär ha sagt något helt makalöst provocerande för att få en tsunami av våld över sig. Något så mustigt och makabert att man bara måste få veta vad deras ordutbyte före misshandeln handlade om. JAG VILL VETA. Det känns också som att McDonken är ett place som anställer vilka galningar som helst. T.o.m vakterna är spritt språngande.

Veckans låt

2009-07-10T15:21:00.004+02:00

Melody Gardot - Somewhere Over The Rainbow

En version destinerad att älskas.

Reinfeldts sömnterapi-CD

2009-07-08T14:13:00.001+02:00

Regeringens drag att lansera en samlingsskiva med svensk popmusik känns precis lika pinsamt som när föräldrar försöker hippa till sig inför sina barns kompisar. "Swedish Pop Music" heter Reinfeldts blandband och den är menad att samla svensk nutidspop och tryckas ned i bröstfickan hos snobbiga kavajer lite varstans inom EU. Visst, den samlar en hel drös av svensk popmusik men att hitta en mer urbota tråkig CD kräver skallgång till Vintergatans ände.

Låtar länkade till Spotify efter tillgänglighet.

1. Lykke Li - "Im good, Im gone"
2. Kleerup feat. Titiyo - "Longing for lullabies"
3. Frida Hyvönen - "Dirty dancing"
4. Hello Saferide - "Anna"
5. Meja - "Chasing butterflies"
6. Sofia Jannok - "Irene"
7. Fever Ray - "When I grow up"
8. Miss Li - "I heard of a girl"
9. Jennie Abrahamson - "Late night show"
10. Per Gessle - "Silly really"
11. Maia Hirasawa - "South again"
12. Laleh - "Simon says"
13. Benny Anderssons Orkester - "Cirkus Finemang"
14. Adam Tensta - "My cool"
15. Andreas Tilliander + New Moscow - "Caught in a riot"
16. Salem - "Astronaut"
17. Jonna Lee - "Something so quiet"
18. The Soundtrack of Our Lives - "Flipside"
19. Loney Dear - "Airport surroundings"
20. Kebnekajse - "Leksands skänklåt"

Är de livrädda för att representera SVENSK musik? Skivan borde heta "Swedish- although it sounds pretty fucking all around european, even american- Pop Music". För det första är popbegränsningen helt obefogad. Vilket episkt nötbeslut. Varför ens begränsa sig till just denna exakta nutid!? Var i själva fan är Moto Boy? Marit Bergman, Mando Diao, Kent, Anna Ternheim, Laakso, Winnerbäck, Timo, Hellström, Di Leva, Cardigans, Timbuktu, Hotnights?? Det finns så många fler självklara val att jag blir helt förbannad. Det är närmast per automatik att få till ett PAR guldkorn ur svensk nutidspop och resten av skivan är bara del av den grädde som nydöpta pengakossor idag badar i. På något makalöst sätt har de också lyckats plocka helt sömniga verk från dessa annars vettiga artister. Det är också en sak att vara modern och en annan att bli helt jävla trendförtvivlad. Per Gessle, Silly Really? REALLY? Helvete vad ironiskt. Sen kan man fräsa loss "Leksands skänklåt", luta sig tillbaks i sju och en halv minut och dra en djup suck när man känner hur den sista spiken slås ned i kistan.

Mighty Boosh #6

2009-07-07T18:51:00.001+02:00

Glöm inte detta, kids.

Dyamo

Epilog

Veckans låt

Inför 2010

Veckans låt

Pandorum

Making Christmas

När inget är gott nog

Wajt Krajstmas

Brüno

Veckans låt

James Bain är inte arg

Årets julklappstips

That's all he was in the end

UP

Veckans låt

Flickan som lekte med elden

Skräck-Musse

HOWEVER!

Surrogates

Veckans låt

Tomteförmedlingen

Inglourious Basterds

Veckans låt

Konsten att parkera

KATASTROFPARK!

Scam-mailens paradis

Veckans låt

Door marked pirate

2012

Veckans låt

Farbror Blåljus VS Trottoarcyklarmaffian

Kvarterets pingla

Zombieland

Veckans låt

Nycklar! För fäen!

Massage samurai

Ett ord om Idol

Veckans låt

Ordbajseri-VM

Komiker söker fru

Facts of life

Veckans låt

Första bajskriget

Mighty Boosh #9

The Taking of Pelham 123

Veckans låt

Kvalitet före namn

WC-plats

Ponyo on the Cliff

Veckans låt

VM i creepy

Hokus & Pokus... slutet?

Veckans låt

Första praktikveckan

Anakin Dasveder

Män som hatar kvinnor

Veckans låt

Växelspaken får konkurrens

Veckans låt

Tragik på så många nivåer

Du och jag, Larry

Drag Me to Hell

Veckans låt

DOM MASKAR! *solstol*

Veckans låt

Kaffefrågan

Tim testar T.E.N.S

District 9

Veckans låt

JAG JAAAG JAAAAAAAG-jubileum

I always get what I want...

The Hangover

VIP, bitches!

The Boat That Rocked

Veckans låt

Epic fail

Festival- och skolsurr

Veckans låt

Galne hattmakaren!

DOM MASKAR! solstol