Pandorum

Det är sällan en film får mig att sitta som på nålar. Den här var en certifierad nålfest. Jag har antagligen märken på röven. Hursomhelst, jag minns hur atmosfärisk Alien var (ÄR!) och hur den fick mig att tänka, tänka, tänka efteråt. När man inte lyckas släppa bilderna ur skallen, ni vet? Det är ju inte så att jag ligger sömnlös över Pandorum, men det är mycket för att jag är äldre idag. Faktum är att detta visade sig vara en riktigt kapabel scifi-skräckis, den mest kapabla jag sett på år och dar. Vi vaknar upp ur hypersömen (hypersleep, cling clong?) med Bower (Ben Foster) och hajar snart att vi befinner oss på en rymdfarkost, även om minnet är helt luddigt kring bakgrunden. Det är också lite väl mycket mysbelysning över läget och dörrarna ut vill inte fungera. Aha, tänker Bower, något är vajsing med strömmen. Samtidigt vaknar Payton (Dennis Quaid), lika luddig i luvan, och de båda klubbar på att reda ut den olycksbådande situationen. Hur olycksbådande läget egentligen är skulle ingen av oss kunna förutse så här tidigt, och jag kan givetvis inte börja strössla en massa spoilers över er. Men jag kan säga att Bower lyckas ta sig längre in i skeppet och får snart reda på att den enorma rymdfarkosten huserar det som återstår av mänskligheten. Hur detta utspelar sig och utvecklas är en grymt välkomponerad historia och har man bara minsta ådra för skräck, science fiction eller spänning överhuvudtaget - så borde man ge sig själv en försenad julklapp och se Pandorum.