Flickan som lekte med elden

Daniel Alfredsson tog över gaspedalen efter danske Niels Arden Oplev och fortsatte Milleniumsagan på duken. Med övertaganden som dessa kan man lätt befara det värsta men den andra filmatiseringen av Stieg Larssons romaner står faktiskt på stadiga ben. Man ska däremot inte sopa under mattan att Flickan som lekte med elden gör det på grund av en bräcklig uppsättning av kvalitet bland det svenska filmarkivet, och att den lider av vissa irriterande brister som lätt kunde undvikits. Fröken Salanders förflutna hinner ifatt henne denna gång och Mikael Blomkvist tar upp spåret på den manhunt som hon utsätts för. Nyqvist och Rapace är strängt åtskilda i filmen och detta kan utlösa alarm hos de som grott sig kära vid tanken om de två som radarpar, men jag vill påstå att filmen är så välkomponerad att den inte far illa vid pga seperationen. Jag tänker mig att det snarare stärker känslan inför tredje filmen. Jag gillar däremot inte att Paolo Roberto tvunget behövde lira sig själv och bli en fjantig svenskamerikansk actionhjälte mitt i hela smeten. Det är visserligen admirabelt att svensk film tar ett så djärvt steg att slänga in en stenhård standoff helt plötsligt, men det hade sett så mycket klassigare ut om de satte en fiktionell karaktär på denna uppgift. Vidare kan man diskutera den filmiska hållbarheten i visst kamerajobb och autenticiteten i någon dialog. Men i det stora hela ska man, precis som med första filmen, som svensk vara jävligt glad att sånt här produceras i vårt bananformade land. För det är fortfarande riktigt, riktigt bra.