Brüno

Borat har stationerat sig på hyllan. Sacha Baron Cohens nya humorkalv är Brüno, den flamboyante österrikaren med enorma homovibbar och ambitioner att göra sig stor i landet av möjligheter. Cohens karaktärer har alltid haft en viss potential men alltid gjort övertramp eller alltför korta språng i fråga om kvalitet. Det är synd att produktionerna aldrig tycks kräma på tillräckligt för att rättfärdiga ett långfilmsformat. Brüno är ännu en tveksamt utförd långfilm och når bara en skrattvärdig höjd varje kvart eller så, vilket är katastrofalt med tanke på hur tunn storyn är. Den är såklart helt och hållet stöpt i syfte att föda garv men det är oerhört ojämnt, och bäst blir det när Cohen får driva skiten ur homofobiska amerikanare. Hade filmen varit späckad av underhållning i den klassen skulle jag tjoat succé! Nu är den däremot proppad med så mycket annat som inte kommer i närheten av homofobhumorns värde, och de 81 minuterna blir ganska tröga att ta sig igenom.